Elektrikerfacket kränker de mänskliga rättigheterna

Bakgrunden är att Sverige för tre år sedan fälldes i Europadomstolen. Fem byggnadsarbetare som inte var medlemmar i fackföreningen Byggnads hade krävt rättslig prövning av de granskningsavgifter som arbetsgivarna inom byggområdet gjorde löneavdrag för. Byggnads hade krävt 1,5 procent av lönen för alla som är anställda i branschen, ungefär 200 miljoner kronor om året, för att granska att lönerna är rättvisa och att kollektivavtalen följs. Arbetsgivarna togs ut av arbetsgivaren och skickades till facket.

Domstolen fann att avgifterna stred mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som också är svensk lag. I avtalsrörelsen 2007 tog Byggnads därför bort dessa arvoden från sina kollektivavtal. Kommunal gjorde likadant.

Samma typ av avgifter har emellertid förekommit också på elteknikområdet. Kontrollavgiften har sedan 1977 tagits ut av alla löntagare som omfattas av Installationsavtalet. Syftet har varit att täcka Elektrikerförbundets kostnader för att kontrollera ackordslöner, men har tagits ut av alla, oavsett om de arbetat på ackord eller inte – och oavsett om de varit medlemmar i Elektrikerförbundet.

När Byggnads avgifter för icke-anslutna byggnadsarbetare befanns strida mot de mänskliga rättigheterna, betydde det förstås att inte heller Elektrikerförbundet kunde fortsätta att låta icke-anslutna elektriker betala för den fackliga verksamheten. Det låter självklart. Varför ska en fackförening få ta lönepengar via arbetsgivaren för att kontrollera lönen för anställda som inte är med i fackföreningen, för att kontrollera ackordslöner för elektriker som inte arbetar på ackord?

Elektrikerförbundet visar dock till skillnad från Byggnads inga tecken på att vilja följa lagen. Efter domen i Europadomstolen uppmanade elföretagarnas bransch- och arbetsgivarorganisation EIO sina medlemsföretag att följa lagen och sluta betala kontrollavgifter till facket. Nu har facket alltså stämt företag som följde uppmaningen.

Att på ett så påtagligt sätt strunta i lagen är uppseendeväckande i sig. Det blir ännu värre när stämningen sker mitt under en känslig avtalsrörelse. Ett av Elektrikerförbundets förhandlingskrav är ovillkorade pengar, en ”förlängning” av en övergångslösning som redan har löpt ut.

I den förra avtalsrörelsen, som ägde rum strax efter Europadomstolens dom, krävde Elektrikerförbundet en ny avgift på 0,6 procent utöver lönen som skulle gå direkt ”till facklig verksamhet” och betalas från arbetsgivare till fackförbund utan att synas på den anställdes lönebesked. Kontrollavgifterna hade dragits från de anställdas lön – nu krävde facket att arbetsgivarna skulle stå för bidraget till den fackliga verksamheten. Sammanlagt skulle det röra sig om ungefär 40 miljoner kronor om året.

Som en kompromiss gick EIO med på att betala ut ett övergångsbidrag till Elektrikerförbundet. Över två år skulle facket få 12 miljoner kronor i ett bidrag direkt till den fackliga kassan. Nu har de två åren gått och bidraget har betalats till sista krona.

Döm av vår förvåning när Elektrikerförbundet nu på nytt kräver att arbetsgivarna ska finansiera den fackliga verksamheten – på tvärs med Europadomstolen för mänskliga rättigheter, och på tvärs med den överenskommelse vi tecknade för tre år sedan. Det är inte rätt. Det är inte rimligt att den fackliga verksamheten ska betalas av montörer som valt att inte vara medlemmar i Elektrikerförbundet.
Byggnads handskades med intäktsbortfallet efter domen genom att höja medlemsavgiften för sina medlemmar. Det vore klädsamt om också Elektrikerförbundet lät sina egna medlemmar finansiera verksamheten i stället för att springa till arbetsgivarna och kräva bidrag efter bidrag.

Åsa Kjellberg Kahn,
förhandlingschef Elektriska Installatörsorganisationen EIO