För att få ett enhetligt system inom EU, som visar att en produkt uppfyller de väsentliga kraven på säkerhet, hälsa och miljö, har kommissionen i olika direktiv infört krav på CE-märkning. På elsidan är det tre direktiv som främst är av intresse; Lågspänningsdirektivet, EMC-direktivet (elektromagnetisk kompatibilitet) och Maskindirektivet. Utgångspunkten är att det är tillverkaren av en produkt som skall svara för CE-märkningen och har tillverkaren vid kontroll brustit i detta kan han drabbas av förelägganden och vite från myndighet.
En annan fråga som diskuterats länge är hur man enligt Maskindirektivet och Arbetarskyddsstyrelsens anslutande föreskrifter ( AFS 1994:48 ), skall förfara med CE-märkning av maskiner i samband med byggande. Vem av parterna i en entreprenad skall svara för CE-märkningen och hur skall CE-märkningsfrågan behandlas vid besiktningen. Frågan är aktuell främst för byggare och inom ventilation och styr- och regler, men kan komma upp även i vissa fall för EIOs medlemmar. Byggandets Kontraktskommitté (BKK), som bl a tagit fram AB 92, har nu i februari 1999 konstaterat, sammanfattningsvis, följande.
Maskiner och maskindelar som kommer till ett bygge är vanligtvis CE-märkta av tillverkaren redan vid ankomsten och någon ytterligare CE-märkning skall normalt inte ske. Maskindirektivet är dock, enligt Arbetarskyddsstyrelsen, tillämpligt även på sammansatta maskiner, dvs grupper av maskiner som för ett gemensamt syfte arrangeras och styrs så att de fungerar som en enhet. Någon måste då ta ansvar för helheten och svara för CE-märkningen. Det skall då observeras att enbart det förhållandet att en installation binds samman av kanaler och/eller elektriska ledningar inte medför att det blir en sammansatt maskin.
Mot bakgrund av detta och Arbetarskyddsstyrelsens uttalanden 1998-10-23 om CE-märkning av ventilationssystem rekommenderar BKK:
Parter i en entreprenad bör träffa avtal om vem som ska svara för CE-märkningen.
Om avtal om CE-märkning saknas, svarar entreprenören för CE-märkningen där han råder över valet av komponenter samt dessas hopkoppling, även om beställaren lämnat en rambeskrivning. Ofta gäller detta vid entreprenader enligt ABT 94.
Entreprenören svarar inte om beställaren tillhandahållit detaljerat konstruktionsunderlag och förskrivit komponenter samt sättet för hopkoppling. Ofta gäller detta vid entreprenader enligt AB 92.
BKK betonar att CE-märkning är ett offentligrättsligt ansvar, vilket betyder att den som rätteligen är att anse som tillverkare inte kan "friskriva sig" från detta gentemot myndigheter genom att avtala med någon annan att ta över ansvaret. Ett avtal om CE-märkning är trots detta giltigt mellan parterna och grundar civilrättsliga skyldigheter.
Ingår det i entreprenörens åtagande att svara för CE-märknng bör besiktningsmannen undersöka i vad mån anläggningen försetts med CE-märkning ( och s k överensstämmelseförsäkran). Om så skett får förutsättas att CE-märkningen är utförd på riktigt sätt. Det är således inte meningen att besiktningsmannen skall kontrollera underlaget för försäkran.
Att CE-märkning saknas är inte i sig skäl för underkännande. En helhetsbedömning skall göras där maskinens relativa betydelse för entreprenaden och möjlighet till temporära skyddsåtgärder ingår i bedömningen.
EIO har tagit fram två handledningar för CE-märkning av kopplingsutrustning respektive fast installerade maskiner. Dessa kan beställa från Elförlaget.
Art. nr 05 1982 - Kopplingsutrustning - 65 kr/st
Art. nr 05 1993 - Fast installerade maskiner 58 kr/st
Art. nr 05 1994 - Fast installerade maskiner (bilaga) - 45 kr/st
Art. nr 05 1983 - CE-adressetiketter 200 st - 150 kr